Professionella roaming-nätverk

I avsnittet Bättre trådlös täckning har vi sett hur accesspunkter kan ge täckning där routerns eget wifi inte når. Problemet med traditionella accesspunkter är att de konfigureras självständigt och saknar insikt i wifi-nätet som helhet.

I professionella sammanhang används i stället centralstyrda accesspunkter. Det är ­accesspunkter som utgör delar av större system och kan styras gemensamt från en ­central plats. Om lösenordet till det trådlösa nätverket behöver bytas, kan det göras från den centrala platsen (i stället för att administratören behöver logga in i varje enskild ­accesspunkt). Samma sak gäller vid uppgradering av firmware, beviljande av gäståtkomst och dylikt.

Målsättningen med ett centralstyrt accesspunktssystem är att bygga ett roaming-nätverk, det vill säga ett nätverk där klienterna kan hoppa fritt mellan accesspunkter utan att användarna märker det. Det ska dessutom vara lätt att underhålla och övervaka, vilket det blir när allt kan styras från en och samma plats.

För att bygga ett roaming-nätverk med centralstyrda accesspunkter krävs tre komponenter:

• en controller
• några systemkompatibla accesspunkter
• någon typ av strömförsörjning.

Exakt hur de olika komponenterna fungerar varierar mellan system från olika leverantörer. I detta avsnitt kommer vi att utgå från Unifi-systemet från Ubiquiti och Omada-systemet från TP-link.

Controllern är en servermjukvara som installeras på en dator i det lokala nätverket. Det är från den mjukvaran som nätverkets administratör gör alla inställningar, till exempel väljer namnet och lösenordet på accesspunkternas gemensamma trådlösa nätverk samt vilka kanaler de olika accesspunkterna ska använda.

Till skillnad från konsumentaccesspunkter, som drivs med nätadapter, drivs i princip alla centralstyrda accesspunkter via nätverkskabeln. Det gör placeringen av accesspunkterna mer fler flexibel och borgar för en snyggare installation.

Det finns flera olika sätt att strömförsörja accesspunkter via nätverkskabeln. Det vanligaste är att använda POE-standard som behandlas närmare i Power over Ethernet. Om accesspunkterna kopplas till varsin POE-ströminjektor eller en gemensam POE-switch kan de strömförsörjas via upp till 100 m långa nätverkskablar (d.v.s. maxlängden för en nätverkskabel ur dataperspektiv).

I konsumentsammanhang ”skryter” routertillverkarna ofta om hur lång räckvidd deras routrar har. Om hela det trådlösa nätverket sköts av en enda router är lång räckvidd självfallet en bra egenskap, men i stora professionella nätverk är det inte alltid så! Där kan det tvärtom vara ofördelaktigt med för starka signalkällor. Som tur är kan både Unifi- och Omada-systemen anpassa signalstyrkan på accesspunkterna.

I professionella sammanhang är det alltid bättre att ha flera svaga accesspunkter än att ha ett fåtal starka. Det finns två anledningar till detta. För det första ökar det trådlösa nätverkets kapacitet för varje accesspunkt som läggs till. Ponera att 20 bärbara datorer ska ansluta till ett trådlöst nätverk som utgår från en enda AC1750-accesspunkt. För enkelhetens skull antar vi att alla datorer ansluter på 5 GHz-bandet (där en AC1750-accesspunkt kan leverera upp till 1300 Mb/s) och att alla datorer belastar det trådlösa nätverket lika mycket. Om 1300 Mb/s ska fördelas jämnt på 20 datorer blir det 65 Mb/s per dator i teorin. Den verkliga hastigheten blir självfallet lägre i och med att trådlösa nätverk alltid har förluster.

Exakt hur många accesspunkter som behövs för att ge perfekt wifi-upplevelse bestäms av:

• hur stor yta som ska täckas
• hur väggar och tak dämpar signalen
• hur många klienter som ska vara anslutna
• hur mycket dessa klienter belastar det trådlösa nätverket
• vad som menas med perfekt wifi-upplevelse.

Hur många accesspunkter som behövs är alltså en svår fråga att besvara. Det första steget är att bestämma hur hög hastighet som ska gå att uppnå i verkligheten. På ett kontor där många arbetar med bärbara datorer måste det trådlösa nätverket dimensioneras med förhållandevis få medarbetare och kvadratmeter per accesspunkt. På ett enklare charterhotell, där det räcker med att varje gäst får någon enstaka megabit per sekund, går det att planera in många gäster och kvadratmeter per accesspunkt. 

För bästa möjliga prestanda bör samtliga accesspunkter anslutas med kabel. Om kabeldragning inte är möjligt (och prestandan får komma i andrahand) går det med Unifi-systemet att repetera signalen trådlöst från en accesspunkt till en annan. Detta är inte möjligt med Omada-systemet.

För att kunna använda repeater-funktionen i Unifi-systemet måste minst en av accesspunkterna vara ansluten med kabel. Den accesspunkten kommer att användas som så kallad trådlös upplänk (Wireless Uplink). Till den trådlösa upplänken kan en eller flera accesspunkter anslutas trådlöst. Det är en bra lösning för att sprida wifi-signal dit det annars inte går.

Nackdelen med repeater-lösningen är att prestandan försämras. Accesspunkterna som agerar repeatrar måste antingen använda sitt ena frekvensband eller halva kapaciteten på båda frekvensbanden för att kommunicera med den trådlösa upplänken. Därigenom halveras prestandan för klienter som ansluter via en repeterande accesspunkt. Accesspunkten som agerar trådlös upplänk blir också tungt belastad. Den ska trots allt hantera både trafiken från sina egna klienter och all trafik som kommer via de repeterande accesspunkterna. Lyckligtvis är halverad prestanda ofta tillräckligt om utgångsprestandan är tillräckligt hög.

Förr i tiden var roaming mellan accesspunkter allt annat än sömlöst. När klienterna hoppade från en accesspunkt till en annan tog det lång tid innan de fick tillbaka uppkopplingen, vilket gjorde att nedladdningar fick startas om och att videosamtal kopplades ned. Klienterna var dessutom dåliga på att hitta den bästa accesspunkten. När de väl hade anslutit till en accesspunkt började de inte leta efter bättre alternativ förrän de hade tappat kopplingen helt och hållet. Det gjorde att klienter ofta behöll anslutningen till accesspunkter långt bort trots att det fanns andra accesspunkter som var mycket närmre.