TV-bild

En TV:s storlek anges i tum utifrån skärmytans diagonallängd. En tum motsvarar 2,54 centimeter. En 60-tums-TV har alltså en skärmyta som mäter 1,52 meter på diagonalen. Det motsvarar en bredd på 1,33 meter.

Det är oftast enklare att föreställa sig hur stor en TV-skärm är utifrån dess bredd. Här följer därför en översättningstabell. Tabellen gäller under förutsättning att TV-skärmen har de vanliga 16:9-proportionerna som används av i princip alla platt-TV-apparater (läs mer i Bildproportioner). Tänk på att ramen runt skärmen inte är medräknad.

När platt-TV:n slog igenom fanns det två konkurrerande skärmtekniker: LCD och plasma. Inledningsvis var LCD-skärmar (Liquid Crystal Display) vanligast i mindre storlekar och plasmaskärmar vanligast i större storlekar. Detta eftersom det inte var ekonomiskt försvarbart att göra små plasmaskärmar och att LCD-tekniken blev väldigt dyr för stora TV-apparater. På senare år ritades TV-landskapet om och numera nytillverkas inga plasma-TV-apparater.

LCD-TV-apparater skapar bilden genom att låta en bakgrundsbelysning lysa genom filter som släpper igenom olika färger. Bakgrundsbelysningen kan utgöras av antingen lysrör (CCFL, Cold Cathode Fluorescent Lamp) eller lysdioder (LED, Light Emitting Diode). I marknadsföringsmaterial används ofta ”LCD-TV” som benämning för lysrörsbelysta LCD-TV-apparater och ”LED-TV” för lysdiodsbelysta LCD-TV-apparater. Detta trots att en LED-TV egentligen inte är någon egen typ av TV, utan bara en vanlig LCD-TV med en annan typ av bakgrundsbelysning. Idag är alla nytillverkade LCD-TV-apparater LED-baserade eftersom de kan göras både tunnare och strömsnålare än lysrörsbelysta.

Under en period var LCD-tekniken den enda tekniken som var tillgänglig för konsumenter. De senaste åren har dock en annan skärmteknik börjat få fäste. OLED-TV-apparater lanserades för konsumenter redan 2013, men slog igenom först 2016 då priset för OLED-TV-apparater sjönk till humana nivåer. Till skillnad från LCD-skärmar behöver inte OLED-skärmar någon bakgrundsbelysning eftersom varje pixel är sin egen ljuskälla (läs mer om pixlar i Pixlar).

En av TV:ns viktigaste egenskaper är dess svärta. För att bilden ska bli riktigt njutbar måste TV:n kunna visa en stjärnklar natthimmel utan att göra den gråaktig. Det är lättare sagt än gjort. En LCD-TV (inkl. LED-belysta sådana) kan inte på något sätt ”lysa svart”, utan får istället försöka åstadkomma svärta genom att blockera så mycket som möjligt av bakgrundsbelysningen. En OLED-TV har inte detta problem eftersom en sådan inte har någon bakgrundsbelysning, utan istället låter varje pixel lysa för sig själv (läs mer om pixlar i Pixlar). Likna det hela vid att du ska mörklägga ett rum. I rollen som LCD-TV får du försöka täcka för alla lampor så att de inte sprider ut något ljus. I rollen som OLED-TV har du tillgång till en dimmer och drar istället ned ljusstyrkan till ett minimum.

Plasmateknikens stora styrka var just dess svärta och plasma-TV-apparater är generellt bättre på svärta än LCD-TV-apparater (även om undantag finns). Plasmatekniken har dock ingen fördel i svärta jämfört mot OLED, och av den anledningen kan OLED ses som en uppföljare till plasma för de som prioriterar bra svärta.

TV:ns kontrast är en egenskap som ofta marknadsförs hårt. Kontrasten anges som ett förhållande (t.ex. 1 000 000:1) och beskriver förhållandet mellan den ljusaste och den mörkaste bilden som TV:n kan visa. Ju större förhållandet är, desto bättre är bilden (i teorin).

En annan egenskap som det ofta talas om är TV:ns ljusstyrka. Ljusstyrkan mäts i nits eller cd/m² (candela per kvadratmeter) och visar hur starkt pixlarna kan lysa på maximal ljusstyrka. I upplysta rum där det kommer in mycket dagsljus måste TV:n kunna lysa så starkt att bilden blir tydlig. Ju starkare TV:n kan lysa desto större skillnad blir det mellan ljust och svart, något som gör att svärtan upplevs bättre.

LCD-tekniken har en fördel jämfört med OLED när det kommer till ljusstyrka. OLED-skärmar går visserligen att göra extremt ljusstarka, men då springer strömförbrukningen iväg. De ljusstarkaste LCD-TV-apparaterna är ungefär dubbelt så ljusstarka som den mest ljusstarka OLED-TV-apparaten.

Ljusstyrkan säger dock inte allt om hur TV-bilden upplevs. Så länge TV:n är tillräckligt ljusstark för rummet är kontrasten och färgåtergivningen viktigare. När det gäller projektorer är dock ljusstyrkan extremt viktig. Detta eftersom projektorns ljusstyrka avgör hur stor bild projektorn kan projicera utan att den blir för ljussvag för att kunna ses.

TV-apparater kan ha antingen matta eller högglansiga skärmar. Högglansiga skärmar ställer högre krav på mörkläggning av rummet för att fungera bra. Annars kommer de att ge upphov till störande reflektioner. Ett matt skärm kan därför vara att föredra om den ska användas i dagsljus eller om det sitter fönster mittemot den.

Hur bra bild en TV upplevs ha beror på flera faktorer. För det första måste färgerna ställas in, då de flesta TV-apparater inte är optimalt inställda vid leverans. Det beror inte på lathet från TV-tillverkarna, utan på att TV:ns bildinställningar bör anpassas efter rummet som den placeras i.

På en felinställd TV kan detaljer i extremt mörka eller ljusa bilder lätt försvinna i omgivningen. Genom att kalibrera TV:n går det att undvika detta. Kalibrering hjälper också till med att få färgerna mer naturliga. För den hängivne hembioentusiasten finns speciell kalibreringshårdvara som mäter skärmens bildegenskaper, men för de flesta räcker det med en kalibreringsfilm. Det är en Blu-ray-skiva som genom att visa olika bilder hjälper användaren att optimera inställningarna. Joe Kane Productions kalibreringsskiva DVE HD Basics är en populär och välanvänd sådan. Notera att kalibrering i butik sällan ger någon förbättring, eftersom TV:n måste kalibreras efter miljön den är placerad i.

För det andra har olika TV-apparater olika bra betraktningsvinkel. Rakt framför TV:n är bilden alltid bäst. Den blir sämre och sämre ju längre från mitten som tittaren sitter, men hur mycket sämre den blir varierar mellan modeller. Detta är väl värt att ha i åtanke vid val av TV, om den ska användas i ett rum med mindre optimala sittplatser. LCD-TV-apparater har historiskt haft problem med betraktningsvinklar, men nya tekniker möjliggör bra betraktningsvinklar även för LCD. OLED har normalt väldigt bra betraktningsvinklar. Modellspecifika undantag förekommer, då även TV-apparaternas eventuella antireflexbehandlingar påverkar deras betraktningsvinkel.

Risken för att en statisk bild ska ”bränna in” i TV-skärmen har hembioägare haft respekt för sedan tjock-TV-tiden. I datorvärlden började skärmsläckare användas för att inte text som visades länge skulle fastna och fortsätta synas svagt för all framtid. De flesta TV-apparater har sällan statiska bilder för till exempel mute-funktionen av samma anledning.

Till en början var det framförallt plasma-TV-apparater som var drabbade av inbränningar. Utvecklingen har som tur är gått framåt och vid normalt TV-tittande drabbas moderna TV-apparater sällan av inbränningar. Även OLED- och LCD-TV-apparater (LED-belysta likväl som lysrörsbelysta) kan visserligen drabbas av inbränningar, men risken för spökbilder är betydligt större.

Spökbilder (eng. Ghosting*) påminner mycket om inbränningar, men med den stora skillnaden att de inte är permanenta. Det kan exempelvis handla om en logotyp som visas en längre stund i bilden, och sedan fortsätter att synas svagt när TV-tittaren väljer att titta på något annat. Spökbilder försvinner normalt sett av sig själva när TV:n har visat något annat ett tag. Det finns alltså ingen anledning att drabbas av panik bara för att en spökbild uppstått. Spökbilden ger däremot en anledning att titta på något annat, så att inte spökbilden bränns fast och blir en inbränning.

Spökbilder kan drabba alla TV-apparater, oavsett vilken typ av panel de använder. Även datorskärmar och mobilskärmar kan drabbas.