Dagens surroundljud

Dolby Digital (AC-3) är en riktig klassiker. Dolby Digital används bland annat för ­surroundljud till våra HDTV-kanaler (t.ex. SVT HD) och är ett av två vanliga ljud­format på DVD-skivor.

Dolby Digital är en kodek som komprimerar ljudet med förluster (läs mer i Ljudkomprimering). Precis som att en MP3-låt oftast låter något sämre än samma låt på en CD-skiva, medför Dolby Digital en viss försämring. Rent högtalarkanalmässigt klarar Dolby Digital av allt från en enda monokanal upp till 5.1-ljud.

Idag är stödet för Dolby Digital en standardfunktion bland receivrar och de flesta uppspelningsenheter. Ljudet kan överföras i antingen en digital koaxialkabel, Toslinkkabel eller HDMI-kabel (för att nämna alternativen som är vanliga i hembiosammanhang).

Dolby Digital Plus (E-AC3) är en vidareutveckling av Dolby Digital. Vanliga Dolby Digital klarar exempelvis inte av 7.1-ljud. Det gör däremot Dolby Digital Plus. Plus-versionen klarar också en högre bitrate (fler kilobit per sekund), vilket gör att ljudet inte behöver komprimeras lika hårt och därmed kan låta bättre. Det går dock inte att överföra Dolby Digital Plus-ljud med en digital koxialkabel eller Toslinkkabel. För det krävs HDMI.

Idag används Dolby Digital Plus på vissa Blu-ray-skivor och filmströmningstjänster. Tekniken används bland annat av Netflix, även om inte alla deras filmer och TV-serier har så bra ljud.

Dolby Digital Plus upprätthåller kompatibiliteten med vanliga Dolby Digital. Det gör att det går att spela upp Dolby Digital Plus-ljudspår även om hembion saknar stöd för Plus-versionen. Av förklarliga skäl går man dock miste om de förbättringar som Dolby Digital Plus för med sig.   

DTS (Digital Theater Systems) är en annan ljudkodek som, likt vanliga Dolby Digital, används på DVD-skivor. De två kodekarna påminner mycket om varandra. Båda två medför förluster och klarar upp till 5.1-ljud. DTS-ljudet kan också överföras i samma typer av kablar som Dolby Digital.

DTS-stödet är inte riktigt lika vanligt som Dolby Digital-stödet. Det är inte alla DVD-spelare och receivrar som har stöd för avkodning av DTS. DVD-skivor med DTS-ljud brukar därför också ha ett tillhörande Dolby Digital-ljudspår som TV-tittaren kan välja om hans eller hennes hembio saknar DTS-stöd helt.

DTS-ljudspår användes länge av filmbranschen för att marknadsföra högkvalitetsljud. Många hembioentusiaster föredrog DTS-ljud framför Dolby Digital-ljud, även om det var omtvistat huruvida det verkligen var bättre ljud. Idag är den debatten oväsentlig då det har kommit ersättare som är mycket bättre än både Dolby Digital och DTS. 

Dolby True-HD skiljer sig på en väsentlig punkt från Dolby Digital, Dolby Digital Plus och DTS, ljudet blir förlustfritt komprimerat. Det innebär att det tar mindre data i ­anspråk jämfört med helt okomprimerat ljud (LPCM som förklaras närmare senare i detta kapitel), men trots det låter det precis lika bra.

Dolby True-HD är en av två vanliga kodekar som används för ljud på Blu-ray-skivor. Högtalarkanalsmässigt har Dolby True-HD stöd för upp till 7.1-ljud. För att kunna överföra Dolby True-HD-ljud måste uppspelningsenheten anslutas till receivern med en HDMI-kabel (eller en Displayport-kabel, men sådana är ovanliga i hembiosammanhang). Det går alltså inte att överföra Dolby True-HD-ljud med en digital koaxialkabel eller en optisk Toslinkkabel.

Dolby True-HD är inte bakåtkompatibelt med Dolby Digital. Det finns dock inget som hindrar att en film innehåller både ett Dolby True-HD-ljudspår och ett Dolby Digital-ljudspår (för att upprätthålla kompatibiliteten med äldre utrustning). 

DTS-HD Master Audio (DTS-HD MA) är precis som Dolby True-HD en helt förlustfri ljudkodek. De två kodekarna används också i samma sammanhang (Blu-ray-film), har stöd för samma antal ljudkanaler (7.1) och kan överföras med samma kablar (HDMI eller Displayport).

En praktisk egenskap hos DTS-HD Master Audio är bakåtkompatibiliteten. Även om en hembio inte klarar av att avkoda DTS-HD Master Audio kan den med hög sannolikhet spela upp ljudet. DTS HD Master Audio-ljudströmmen innehåller nämligen även DTS-ljud (som behandlades tidigare i detta kapitel). Det räcker därför med att hembion har stöd för DTS för att ljudet ska kunna avkodas. Det blir visserligen inget förlustfritt ljud, men det blir ljud i alla fall!.

När en film produceras bestäms hur bilden och ljudet ska se ut respektive låta. Det bestäms vilken högtalare som ska spela upp vilket ljud beroende på om en 2.0-, 5.1- eller 7.1-lösning används. Detta sätt använder inte högtalarna på ett optimalt sätt och det tar inte hänsyn till olika placering av högtalare. Det är dessutom väldigt platskrävande (stora ljudfiler), speciellt när många högtalare ska involveras.

Lösningen på problemet är objektbaserat ljud (även kallat 3D-ljud). I stället för att filmproducenten ska bestämma vilken högtalare som ska spela vilket ljud, bestämmer producenten var ljudet ska komma ifrån. Förstärkaren placerar ljudet i den riktningen ljudet ska komma med hjälp av högtalarna den har att förfoga över. Ju fler högtalare desto mer exakt blir ljudrikningen.

Dolby Atmos använder objektbaserat ljud med upp till 128 samtidiga objekt och har sedan 2012 använts i många biografer. Atmos för konsumenter baseras runt traditionella 5.1- eller 7.1-system och adderar två eller fyra takhögtalare. Det gör att ljudet kan spelas ovanifrån. Ett Atmos-system kräver minst två takhögtalare (eller högtalare som studsar ljudet mot taket). Tekniken har stöd för upp till 34 högtalare, men i dagsläget används maximalt 12 högtalare i hembiosammanhang. Ljudkodeken som används är Dolby True-HD, något som ger hög ljudkvalitet i varje högtalare.

Motsvarigheten till Dolby Atmos från DTS är DTS:X. DTS:X är också en objektbaserad surroundteknik, men till skillnad från Atmos kräver inte DTS:X ett visst antal högtalare. Tekniken fungerar oavsett hur många högtalare som används (max. 13 högtalare) och hur högtalarna placeras. DTS:X kan därför användas med ett befintligt system så länge förstärkaren har stödet.

DTS:X använder DTS-HD Master Audio-kodeken och har stöd för upp till 13 högtalare (11.2). DTS:X kan också använda takhögtalare för ett mer omslutande ljud. Dialogen i DTX:S har även ett dedikerat ljudspår, något som gör att ljudet på dialogen kan justeras oberoende av annat ljud. Tekniken har dessutom stöd för oändligt antal ljudobjekt och är helt bakåtkompatibel med äldre DTS-standarder.

DTS:X är inte lika utbrett som Dolby Atmos, mycket på grund av att det lanserades 2015 (Atmos lanserades 2012). Många förstärkare har dock stöd för både DTS:X och Dolby Atmos, vilket gör att teknikerna kan leva sida vid sida.

LPCM (Linear Pulse-Code Modulation), även kallat PCM, är det mest grundläggande ­sättet att lagra och överföra okomprimerat digitalt ljud. Det är exempelvis så ljudet ligger ­lagrat på CD-skivor. Fördelen med LPCM i hembiosammanhang är att det är ett ”språk” som alla digitala ljudenheter förstår. Det är exempelvis inte alla receivrar som förstår Dolby True-HD, men alla förstår i alla fall LPCM.

Nackdelen med LPCM är att ljudet, på grund av att det är okomprimerat, tar väldigt stor plats. Även om det rent tekniskt går att lagra LPCM-ljud på DVD- och Blu-ray-skivor, brukar ljudet därför komprimeras med exempelvis Dolby Digital eller Dolby True-HD innan det lagras.

När ljudet kodas med någon av de nämnda kodekarna tar det mindre plats. Likna det hela vid när en datoranvändare lägger ett dokument i ett ZIP- eller RAR-arkiv. För att sedan kunna spela upp ljudet måste det först avkodas (dokumentet i liknelsen måste plockas ut ur ZIP- eller RAR-arkivet).

Avkodningen av en films ljudspår (t.ex. Dolby True-HD) kan antingen ske i uppspelningsenheten eller i receivern. Om både uppspelningsenheten (t.ex. Blu-ray-spelaren) och receivern har stöd för Dolby True-HD-avkodning spelar avkodningsplatsen ingen betydelse (så länge uppspelningsenheten och receivern är sammankopplade med HDMI). Om avkodningen sker i uppspelningsenheten kommer ljudet att skickas som LPCM till receivern (digitalt och okomprimerat).