Bildbearbetning

Som beskrevs i Bildproportioner finns det flera olika bildproportioner som våra TV-apparater måste kunna hantera. Ett av de vanligaste proportionsrelaterade problemen uppstår när gammalt TV-material med 4:3-proportioner ska visas på en modern 16:9-TV. Det problemet kan TV:n lösa på flera olika sätt. Olika TV-apparater möjliggör olika lösningar. TV:n kan antingen visa bilden som den ska vara med svarta kanter på sidorna. Detta är normalt sett rekommenderat, eftersom det inte försämrar bilden.

Tyvärr leder det till att bildytan nyttjas tämligen ineffektivt. TV:n kan också förstora bilden så att den täcker hela rutan, men kapas i över- och underkant. Detta är av förklarliga skäl något som bör undvikas. Samma sak gäller utsträckning av bilden så att den täcker hela rutan, eftersom allt som visas då blir bredare än vad det ska vara. Vissa TV-apparater kan i och för sig göra en sådan utsträckning med intelligens: eftersom händelserna i bilden oftast är centrerade kan de låta mittdelen av bilden vara oförändrad och sträcka ut sidorna desto mer. Trots detta är det ingen bra lösning, eftersom bilden förvrängs kraftigt vid kamerapanoreringar och när något rör sig från sida till sida.

En Full HD-TV har 1920 x 1080 pixlar att använda. En 1080p-film passar därför ­perfekt. Allt annat material måste däremot behandlas på något sätt. Utan funktionen som kallas ”uppskalning” hade 720p-material hamnat som en ruta i mitten av bilden.

Uppskalningsprocessen kan antingen TV-apparaten eller bildkällan utföra. Det finns exempelvis DVD-spelare som levererar en 1080p-signal till TV:n. Då flyttar den de fakt­iska pixlarna så att de fyller ut skärmen och räknar ut hur pixlarna däremellan borde se ut. Kvaliteten på resultatet är av förklarliga skäl varierande mellan olika modeller.

Exakt samma utmaning väntar för alla kommande Ultra HD-TV-apparater. Eftersom det är ont Ultra HD-material måste de skala upp allt material (inkl. Full HD-material) så att det fyller hela skärmen. TV-köpare som letar efter en ny Ultra HD-TV bör inte bara undersöka hur väl en tänkt TV-modell presenterar Ultra HD-material, utan även hur väl den skalar upp annat material. En Ultra HD-TV utan en bra uppskalningsfunktion är inte att rekommendera i dessa övergångstider, då merparten av materialet som kommer att visas behöver skalas upp.

Det är inte alltid som TV:ns bildanpassningsfunktioner är önskvärda. När en enhet med samma upplösning som TV:n kopplas in digitalt kan sådana funktioner tvärtom försämra bilden. Därför har många TV-apparater en funktion som kallas Pixelmapping 1:1, Exact Scan eller liknande. Med den aktiverad instrueras TV:n att bara rita upp bilden pixel för pixel, precis som bildkällan säger åt den att göra. TV:n försöker då inte att lägga på någon extra skärpa eller liknande, eftersom bilden redan är så skarp den kan bli.

Om TV:n har en pixelmapping-funktion bör den vara aktiverad vid anslutning av digitala uppspelningsenheter såsom en HTPC (hembiodator) eller en blu-ray-spelare. Tänk på att de digitala uppspelningsenheterna måste vara inställda på att skicka ut TV:ns äkta upplösning (d.v.s. 1920 x 1080 för en Full HD-TV).

Det är inte bara anpassning av bildens proportioner och upplösning som TV:n måste jobba med, utan även anpassning av bildrutefrekvensen. Våra TV-sändningar har en uppdateringsfrekvens på 50 Hz (50 halva bilder per sekund = 25 hela bilder per sekund) medan det i USA är 60 Hz som gäller (60 halva bilder per sekund = 30 hela bilder per sekund). För att försvåra allting ytterligare brukar film spelas in i 24p (24 hela bilder per sekund).

Anpassningen mellan de olika uppdateringsfrekvenserna kan resultera i att bilden inte har lika bra flyt som på bio. Ett exempel på en relativt dålig anpassning är när film görs om för NTSC (amerikansk TV). För att omvandla mellan 24 och 60 bildrutor per ­sekund görs en så kallad 2:3-pulldown. Det innebär att bild 1 visas tre gånger, bild 2 två gånger, bild 3 tre gånger och så vidare. Bildrutorna visas alltså olika länge.

100 Hz-teknik är ett sätt att ge bättre flyt i bilden på LCD-TV-apparater (inkl. LED-belysta sådana). Tekniken går ut på att fördubbla antalet bildrutor per sekund och låta TV:ns dator räkna ut ett mellanting mellan de två faktiska bilderna.