Oavsett om TV-signalen tas emot med en antenn eller en parabol måste det finnas en digital-TV-mottagare som omvandlar signalen till en bild som TV:n kan visa. Mottagaren kan antingen sitta inbyggd i TV:n eller i en fristående digital-TV-box. Om mottagaren sitter i TV:n kan den behöva kompletteras med en så kallad CA-modul för att kunna låsa upp programmen som inte är fria. Detta kapitel behandlar främst de fristående digital-TV-boxarna för marknätet, medan nästa kapitel fokuserar på TV:ns inbyggda digital-TV-mottagare i kombination med CA-moduler.
Varje distributionssätt har sin egen typ av digital-TV-mottagare. DVB-T- och DVB-T2-mottagare är som tidigare nämnts avsedda för markbundna sändningar. Mottagare som är märkta DVB-S eller DVB-S2 är avsedda för satellitsändningar och de som är märkta DVB-C är avsedda för kabel-TV. Det finns även digital-TV-boxar och TV-apparater som innehåller en kombination av flera olika mottagare, vilket möjliggör mottagning av flera av utsändningsteknikerna. I och med att olika operatörer använder olika krypteringar (t.ex. Viaccess eller Conax) för sina låsta program, räcker det inte med att försäkra sig om att digital-TV-mottagaren är tillverkad för rätt utsändningsteknik (t.ex. DVB-C) utan den måste även vara tillverkad för rätt kryptering. De största operatörernas olika krypteringar behandlas närmare i TV-teknik 6.
De olika utsändningsteknikerna är optimerade för just sitt eget transportmedium. Det är det som gör att de olika teknikernas digital-TV-mottagare inte är kompatibla med varandra. Annat var det på den analoga tiden då en TV:s inbyggda analoga mottagare fungerade lika bra för både marksändningar och kabel-TV-sändningar. Nu är det istället ytterst viktigt att kontrollera att TV:n har stöd för just den teknik som är tänkt att användas, för att slippa använda fristående digital-TV-boxar.
I takt med att teknikutvecklingen går framåt uppdateras också utsändningsteknikerna, vilket gör att en inbyggd digital-TV-mottagare med stor sannolikhet inte kommer att kunna hantera sändningarna i all evighet.
Digital-TV-boxarna har en eller flera olika anslutningsmöjligheter för att kopplas till TV:n. Här följer en lista över de vanligaste alternativen, ordnat efter bildkvalitet (bäst är överst). Mer information om de olika anslutningssätten finns i Hembio-sektionen.
Precis vid övergången till digital-TV var det mycket tal om införskaffandet av ”boxar” eller digital-TV-mottagare. Det var inte så konstigt eftersom det var väldigt få TV-apparater som hade inbyggda sådana. Däremot hade alla redan en inbyggd analog-TV-mottagare och nya TV-apparater levereras generellt än idag med inbyggda sådana. Det blir dock allt mer ovanligt att de används eftersom snart alla TV-signaler tolkas digitalt. Förr eller senare lär tillverkarna skala bort denna funktion för att kunna pressa priserna på sina modeller ytterligare. Om någon då vill kunna se på en analog sändning kommer det ironiskt nog att krävas en nygammal typ av box: en analog-TV-mottagare.
Det är inte dags att pensionera den inbyggda analoga TV-mottagaren ännu. Den kan dels användas för att ta emot analoga sändningar i kabel-TV-nät, men den kan också vara till nytta för den som vill göra sin egen speciallösning:
Så kallade RF-modulatorer sitter både inbyggt i vissa digital-TV-boxar och säljs som fristående enheter. De gör det möjligt att ansluta en digital-TV-box till en TV som inte har någon annan ingång än en antenningång. En digital-TV-box med inbyggd eller kompletterande RF-modulator tar in en digital antennsignal, gör om den till en bildsignal och skickar sedan ut den som en analog antennsignal. Programmet som digital-TV-mottagaren visar för tillfället skickas då ut som en gammaldags analog sändning.
Det går att koppla in RF-modulatorn före det första TV-uttaget och på så vis distribuera ett analogt program i hela antennätet. Det är en smidig lösning för hus med många TV-apparater som ägaren inte vill skaffa digital-TV-boxar till. Det blir visserligen endast ett program som distribueras och bildkvaliteten blir inte heller den bästa. Observera att det inte är tillåtet att vidaredistribuera betal-TV-program.
A2B har tillverkat en snillrik produkt för den som vill ha just lösningen ovan, men för fler än ett program. Med deras ”A2B Multibox” går det att analogt distribuera tre fria program (t.ex. SVT1, SVT2 och TV4) till alla TV-apparater i huset. Det är egentligen inte en, utan tre digital-TV-boxar som är sammanslagna i en enda enhet. Vid kaskadkoppling av två A2B Multiboxar går det att analogt distribuera sex program på en kabel.
På detta sätt går det att göra om tre digitala program till tre analoga, vilket gör att det inte behövs någon digital-TV-box för att se dem. TV-apparaterna behöver heller inte visa samma bild, utan alla kan visa olika program samtidigt. Multiboxen släpper dessutom igenom den digitala signalen opåverkad. Möjligheten att ansluta en digital-TV-mottagare vid någon av TV-apparaterna tas alltså inte bort bara för att antennätet förses med denna analoga extrafunktion. Möjligheten att släppa igenom signal kallas RF loop-through och är vanligt förekommande på fristående digital-TV-boxar. Med denna funktion går det att seriekoppla två digital-TV-boxar efter varandra.
Trots att DVB-T är en europeisk standard är digital-TV-boxarna ofta knutna till nationella system i någon utsträckning. Detta har i huvudsak tre anledningar:
De två förstnämnda anledningarna är också orsaken till att det idag finns tre olika typer av digital-TV-mottagare för marknätet i de svenska hushållen. Under det halva decennium som har gått sedan släckningen av det analoga nätet har vi både hunnit introducera en ny komprimeringsteknik (MPEG-4) och en ny utsändningsteknik (DVB-T2). De tre typerna av digital-TV-mottagare är:
TV-signalen måste komprimeras på något sätt för att kunna sändas. Den mest använda komprimeringstekniken för markbundna TV-sändningar i Sverige kallas MPEG-2, men den har nu många år på nacken. Tekniken används även på bland annat DVD-skivor och i många av våra grannländers digitala marknät. De första digital-TV-boxarna och de första TV-apparaterna som hade inbyggda mottagare för det digitala marknätet var gjorda för just denna teknik. Dessa boxar och TV-apparater fungerar fortfarande gott och väl så länge endast det standardupplösta, fria utbudet är intressant. Alla standardupplösta, fria program är nämligen fortfarande (mars 2014) komprimerade med MPEG-2 och utsända med DVB-T. Det finns även ett stort utbud av standardupplösta kodade program.
Det stora problemet med TV-sändningar i marknätet är att utrymmet är begränsat. Det går inte att nyttja alla kanalplatser på samma effektiva sätt som i exempelvis kabel-TV-sammanhang, eftersom sändarna måste ta hänsyn till andra sändare runt omkring sig. Därför är programutbudet i marknätet betydligt smalare än i just kabel-TV-sammanhang. På grund av begränsningen måste användningen av frekvensutrymmet optimeras i största möjliga utsträckning. Den första effektiviseringen vi gjorde i Sverige var att byta komprimeringsteknik till MPEG-4.
MPEG-4 är en vidareutveckling av MPEG-2 som kan komprimera videomaterial ännu hårdare. Om två filmfiler på en dator komprimeras med respektive teknik blir MPEG-4-filen mindre, även om den håller samma bildkvalitet. I marknätet ger MPEG-4 möjligheten att lägga till ännu fler program i varje mux, utan att det mänskliga ögat upplever en försämring. Detta eftersom varje program tar mindre plats.
Högupplösta program tar större plats i muxarna jämfört med standardupplösta program. Användning av den effektivare MPEG-4-komprimeringen är nödvändigt för att sända HD-program i marknätet, då HD-sändningar med MPEG-2-komprimering hade tagit en orimligt stor del av det redan begränsade utrymmet. De HD-sändningar som vi har i Sverige använder därför MPEG-4-tekniken, men de vanliga DVB-T-mottagarna med MPEG-4-stöd kan inte hantera dem. Efter provsändningar över Mälardalen beslutades det nämligen att DVB-T-utsändningen inte var tillräckligt effektiv och att vi istället skulle använda den nyare utsändningstekniken DVB-T2 för våra HD-sändningar. Övergången från MPEG-2 till MPEG-4 ledde därför bara till att vi fick plats med fler standardupplösta program. I bland annat Danmark och Norge sänds däremot MPEG-4-komprimerade HD-program med DVB-T.
I Sverige har vi redan påbörjat en successiv övergång till MPEG-4. Eftersom en stor del av dagens digital-TV-mottagare fortfarande inte kan tolka denna nya komprimeringsteknik kommer MPEG-2-utbudet att fortsätta finnas kvar ett tag till. Det förefaller troligt att programmen efterhand kommer att övergå till den nya tekniken när fler hushåll har mottagare som klarar av den. Däremot används redan den nya komprimeringstekniken till merparten av de standardupplösta programmen som har lanserats på senare år (se de nedan angivna programmen). För att se dessa krävs en digital-TV-mottagare som klarar DVB-T med MPEG-4. Observera att sådana mottagare är bakåtkompatibla så att de även klarar DVB-T med MPEG-2.
Utsändningstekniken DVB-T har funnits sedan mitten av 90-talet. 2009 aviserades efterföljaren DVB-T2 och i Sverige började den användas drygt ett år senare. DVB-T kommer dock att leva kvar länge eftersom alla dagens standardupplösta sändningar är DVB-T-baserade. Det var faktiskt först under sommaren 2010 som de första DVB-T2-kompatibla digital-TV-mottagarna kom till den svenska marknaden.
Fördelen med DVB-T2 är att muxarna får en ökad databandbredd. Istället för de 22 Mb/s som DVB-T-muxar rymmer, har DVB-T2-muxar en databandbredd på över 30 Mb/s på VHF-bandet och över 36 Mb/s på UHF-bandet. Anledningen till att det skiljer är att frekvensbandbredden för en mux på VHF-bandet är 1 MHz mindre jämfört med en mux på UHF-bandet (7 MHz istället för 8 MHz).
DVB-T2 används i Sverige till alla HD-program. Alla som vill ha möjlighet att se HD-program behöver därför komplettera med en DVB-T2-box eller skaffa en ny TV med en sådan mottagare inbyggd. Om TV:ns inbyggda digital-TV-mottagare ska kunna visa de låsta HD-programmen måste TV:n även vara utrustad med CI+-gränssnitt och kompletteras med en Viaccessmodul för CI+ (se TV-teknik 6.3).
Observera att det i delar av Sverige även behövs en VHF-antenn för att kunna ta emot alla HD-program. HD-programmen i mux 6 går att ta emot med den vanliga UHF-antennen över hela Sverige, men över stora delar av landet behövs en kompletterande VHF-antenn för att kunna ta emot HD-programmen i mux 7.
Idag finns följande tre typer av digital-TV-boxar för marknätet i de svenska hemmen. Samma mottagartyper kan även sitta inbyggda i TV-apparater.
Det är inte alltid antennuttagen sitter precis där TV:n står. Att lägga till ytterligare ett antennuttag är sällan svårt, men det är inte alla som vill dra kabel. I lägenheter är det dessutom inte alltid tillåtet att lägga till ytterligare antennuttag eftersom det kan påverka mottagningen i lägenheterna runt omkring. Det har gjort att det har uppstått en efterfrågan på trådlös överföring av antennsignal. Det finns produkter som löser detta problem, men det går inte att skicka hela antennsignalen trådlöst. Det som går att skicka trådlöst är en kombinerad bild- och ljudsignal från ett program åt gången.
Dessa lösningar brukar kallas AV-länkar. Många av dem klarar dessutom att skicka fjärrkontrollsignalen i motsatt riktning och lösningen blir därmed nästan lika smidig som om hela TV-signalen hade överförts. Nackdelen är att billiga AV-länkar skickar bilden som kompositvideo, vilket gör att bildkvaliteten blir nästintill lika dålig som de gamla analoga sändningarna. De lite högre prissatta AV-länkarna skickar däremot bilden som trådlös HDMI så att bildkvaliteten inte påverkas. Än så länge har de dock en ganska begränsad räckvidd, men teknikutvecklingen gör att vi säkerligen inom kort kommer att få se modeller som både når betydligt längre och har en lägre prispunkt.
Det finns en del tillverkare som erbjuder lösningar som ser ut att överföra antennsignalen. Deras produkt är två små dosor, där den ena sätts i antennuttaget och den andra kopplas till TV:n. Detta är en snillrik lösning där tillverkaren har lyckats bygga in en digital-TV-box i AV-länk-sändaren. Det rör sig alltså fortfarande om kompositvideoöverföring av ett program åt gången, men digital-TV-boxen maskeras på ett smart sätt. Det är därför dessa lösningar levereras med en fjärrkontroll. Tyvärr löser de inte problemet för dem som verkligen vill överföra hela antennsignalen.
Anledningen till att det inte går att skicka hela antennsignalen är att det inte är tillåtet att sända information på alla frekvenser. Privatpersoner får inte skicka information på frekvenserna 174 MHz – 230 MHz och 470 MHz – 862 MHz (de som används för TV), men däremot på till exempel 2,4 GHz (används av bl.a. AV-länkar). Den korrekt utsända TV-signalen hade blivit störd om det hade funnits en massa extra sändare som skickat ut information på exakt samma frekvenser. Dessutom hade sådana lösningar kunnat användas för att sända kabel-TV till hushåll som inte abonnerar på tjänsten.
Avslutningsvis finns det en mycket smidigare lösning som fungerar i många fall. Det är att helt enkelt att sätta en aktiv inomhusantenn vid TV:n som ska ta emot signalen. Detta fungerar visserligen inte för kabel-TV, men för att få utbudet i marknätet till en TV är det en smidig lösning för många. Själva sändaren finns ju redan.
Som medlem hos oss får du alltid lite mer. Som till exempel låga medlemspriser, unika kampanjer, 100 dagars öppet köp och bonuscheckar. Dessutom sparas alla dina köp i ditt medlemskap så att du slipper spara papperskvitton för eventuella returer. Ditt medlemskap är helt digitalt och helt kortlöst. Och väldigt smidigt.
Läs mer