Utdelning med NAS

En Nas är mycket mer än en vanlig extern hårddisk. Den stora skillnaden är att en Nas kan vara ansluten till flera datorer samtidigt och den behöver inte tas med på resan, utan går att nå var som helst via internet. Alla i hemmet kan också få varsin privat mapp på Nasen för att spara filer som ingen annan ska kunna komma åt. Den ­gemensamma ­samlingen av filmer, fotografier och låtar kan däremot samtidigt vara ­åtkomlig för alla. Det åstadkoms genom att alla familjemedlemmar får varsitt konto på Nasen och ­loggar in med det från sin privata enhet(eller sitt användarkonto på den gemensamma enhet). Inloggning krävs endast vid första anslutningstillfället. Sedan kan användaren dra över alla sina filer till nätverks­hårddisken direkt i Utforskaren i Windows,  ­Finder i MacOS eller via en app i sin enhet. Till skillnad från vanliga externa hårddiskar fungerar Nasar för fildelning mellan alla ­moderna operativ­system.

Filsynkroniseringstjänster i molnet har blivit väldigt populära, men många av dem har också fått utstå kritik för hur de hanterar användarnas privata information. Genom att ha en Nas går det att sätta upp sitt eget ”lagringsmoln” och ladda upp filer till det ­istället. Om exempelvis ett dokument från jobbet ska tas med hem behöver Nas-ägaren inte maila det till sig själv eller lägga det på ett USB-minne, utan kan ­istället ladda upp det till sin Nas. När det gäller fildelning är också många Nasar mycket kompetenta. De flesta Nasar har idag stöd för fildelning via Bittorrent så att ingen dator behöver vara påslagen för att filer ska laddas ned.

Nasen är också en bra mediacentral. Istället för att alla i familjen har sin egen ­samling av musikfiler, kan allas låtar organiseras på ett snyggt och logiskt sätt på Nasen. Alla ­användare kan sedan lyssna på den gemensamma musiksamlingen (även över ­internet). Vissa Nas-modeller har till och med tillhörande appar för att strömma musik till ­mobiler och surfplattor. Med en sådan Nas går det att alltid ha med sig hela sin musiksamling, även om den överstiger det som får plats på telefonens minne. Det går helt enkelt att skapa sin privata Spotify-liknande tjänst.

En Nas med stöd för UPnP (Universal Plug and Play) eller DLNA (Digital Living Network Alliance) är även perfekt i filmsammanhang. En sådan i kombination med en mediaspelare tar bort behovet av att koppla datorn till TV:n. Filmerna kan istället lagras på Nasen och sedan strömmas över nätverket bort till mediaspelaren vid TV:n Mer om detta behandlas i Hembio.

Det är rekommenderat att regelbundet ta säkerhetskopior på sina filer, men att komma ihåg det är inte alltid helt lätt. Med en Nas blir det dock enkelt, eftersom den sköter hela processen i bakgrunden. I givna intervall kontrollerar datorn om det finns några filer som inte är säkerhetskopierade eller uppdaterade efter den senaste ändringen. Om det finns sådana filer kopieras de automatiskt över till nätverkshårddisken. Lösningar för detta finns till både Windows och MacOS.

De flesta Nasar har stöd för en funktion som kallas Raid (Redundant Array of ­Independent Disks). Den gör lagringen på nätverket ännu säkrare under förutsättning att minst två hårddiskar är installerade i Nasen. Genom Raid-funktionen kan hårddiskarna nämligen spegla varandra, så att om den ena skulle gå sönder finns det fort­farande en perfekt kopia på all data.

Första steget är att välja en Nas-modell. Det finns stor variation i utbudet. Nasar kan kosta allt från några hundralappar till tiotusentals kronor. Skillnaden mellan dem ligger främst i deras prestanda och mjukvarufunktioner. Det bästa tillvägagångssättet för att välja en lämplig Nas är att läsa användarrecensioner för att se vad andra tycker om tänkbara modeller och i vilket sammanhang de använder dem. En ­företagsanpassad Nas är oftast överdrivet att ha i hemmet, medan en Nas för hemmabruk inte är ­lämplig i företagsmiljö. Ju fler samtida anslutningar som en Nas ska kunna klara av, desto kraftfullare måste dess komponenter vara.

Olika Nasars funktionsrikedom varierar och följande funktioner finns inte på alla ­modeller. Det kan därför vara väl värt att fundera över vilka av dessa funktioner som behövs och välja en Nas-modell med funktionerna som efterfrågas.

• Raid (spegling av hårddiskar för bättre lagringssäkerhet - kräver minst två hårddiskar).
• Printerserver (många Nasar har även en inbyggd printerserver för att kunna dela ut en skrivare utan att någon dator behöver vara påslagen).
• UPnP- och DLNA-stöd för att strömma media i nätverket.
• Fildelningsstöd (många modeller har stöd för fildelning genom Bittorrent eller ­Usenet).
• Medföljande program för att möjliggöra säkerhetskopiering från aktuella operativsystem.
• Stöd för Time Machine (smidig säkerhetskopieringsfunktion i MacOS).
• Inbyggd Itunesserver.
• Inbyggd webbserver för att vara värd för sin egen webbplats.
• Appar för att strömma media till mobiler och surfplattor.
• Appar för att säkerkopiera bilder och filmer från mobiler och surfplattor.

Många Nas-tillverkare har test-Nasar exponerade ut mot internet så att köparna kan förbereda sina Nas-val genom att testa onlinegränssnitten. Det skiljer nämligen ­mycket mellan olika modeller, både när det gäller funktionaliteten och användarvänligheten.

Sist men inte minst är givetvis antalet hårddiskar och den totala lagringskapaciteten av stor vikt. Vissa Nasar är vid leverans endast tomma kabinett som det ska monteras en ­eller flera hårddiskar i, medan andra Nas-modeller har en eller flera för­installerade hårddiskar. Om Nasen inte har hårddiskar installerade vid köp är det viktigt att ­välja kompatibla hårddiskar. Kompatibiliteten med olika hårddiskmodeller är ­nämligen inte lika god hos Nasar som hos vanliga datorer. Nas-tillverkarna brukar därför ha kompatibilitets­listor över vilka hårddiskar de har testat och kan garantera att är ­kompatibla.

Om det finns plats för flera hårddiskar går det att Raid-koppla dem, vilket görs i Nasens webbgränssnitt. Det finns flera olika nivåer av Raid som gör att hårddiskarna samverkar på olika sätt. Raid 1 gör att två hårddiskar speglar varandra, så att om den ena olyckligtvis skulle gå sönder finns det fortfarande en fullständig kopia på all data. Tyvärr gör Raid 1 att endast 50 % av den totala lagringskapaciteten kan nyttjas. Raid 0 slår tvärtom samman de två hårddiskarnas kapacitet så att om två 2 TB-diskar installeras blir den totala lagringsytan 4 TB. Nackdelen med Raid 0 är att funktionen inte höjer säkerheten utan snarare sänker den, eftersom det räcker med att den ena hårddisken går sönder för att all data ska gå förlorad. Det finns många fler Raid-nivåer och vissa modeller erbjuder också en funktion som gör att Nasen automatiskt optimerar hårddiskkonfigurationen för att ge maximal lagringsyta utan att tumma på säkerheten. Läs mer om Raid i Dator-sektionen.

När hårddiskarna är installerade är det dags att ansluta Nasen till nätverket. ­Normalt görs det med en helt vanlig nätverkskabel som kopplas till routern. Routern ger då Nasen en IP-adress. Eftersom routern normalt delar ut dynamiska IP-adresser är det rekommenderat att låsa IP-adressen så att den aldrig ändras. Detta görs genom en ­inställning i routern.

Logga in i routerns webbgränssnitt (ligger normalt på adressen 192.168.0.1 eller 192.168.1.1) och leta efter funktionen som heter DHCP-reservation eller liknande. Välj att reservera Nasens IP-adress så att den inte ändras. Det går samtidigt att byta IP-adress så att Nasen får en adress som är lättare att komma ihåg. I detta fall väljs att Nasen alltid ska ha den interna adressen. Nasen och routern kan behöva startas om för att ändringarna ska träda i kraft.

När grundkonfigurationen är färdig är det dags att skapa resurser på Nasen. En ­resurs kan ses som en mapp till vilken det går att styra vilka användare som ska få åtkomst. Det går även att lägga in en resurs så att den dyker upp som en nätverksenhet i ­Utforskaren i Windows respektive Finder i MacOS. Det går exempelvis att skapa en resurs som heter Downloads och lagrar allt material som Nasen laddar ned. Varje användare kan också få sin egen resurs som endast den aktuella användaren och administratören har åtkomst till.

Många Nasar har förskapade resurser för musik, filmer och foton. Detta eftersom ­Nasens inbyggda mediaspelarmjukvaror och streamingfunktioner för UPnP eller DLNA övervakar dessa resurser. All media som ska kunna spelas upp direkt via app, webbläsaren eller strömmas till fristående mediaspelare bör därför placeras i dessa resurser.

Nya resurser skapas via Nasens webbgränssnitt, vilket nås genom att skriva in Nasens IP-adress i webbläsaren. Det går även att skriva in Nasens värdnamn. I följande exempel används en Nas från Synology. Exakt hur inställningarna görs kan skilja mellan olika Nas-modeller, men principen är densamma.

Varje användare som ska ha tillgång till Nasen bör ha sitt eget konto. Administratören kan sedan styra vilka resurser varje enskild användare ska ha tillgång till. Administratören kan även bestämma om användaren endast ska få läsa filer i en resurs eller om användaren även ska få lägga till, ta bort och redigera filer i den.

Resurserna kan läggas till som nätverksenheter på datorer i nätverket. Om exempelvis resursen music ska läggas till som en nätverksenhet på en dator med Windows ­används funktionen Anslut nätverksenhet som finns längst upp i datoröversikten (klicka på Dator på i Utforskaren).

Välj vilken enhetsbokstav resursen ska få. Eftersom det är musikresursen det ­handlar om denna gång används bokstaven M. Fyll därefter i nätverksplatsen. Eftersom IP-adressen till Nasen i detta fall är 192.168.0.100 och resursen heter music anges ­följande ­nätverksplats.

\\192.168.0.100\music

I Windows 8, Windows 10 och Windows 11 finns en förbättrad säkerhetskoperingslösning som sparar flera ­versioner av filer på ett synnerligen enkelt sätt. Börja med att starta programmet Filhistorik (skriv namnet på startmenyn/startskärmen). Klicka sedan på Välj enhet.

Klicka på Lägg till nätverksplats och välj vilken resurs som filhistoriken ska lagras på. I detta exempel har vi skapat en resurs vid namn Windowskopia som vi använder till detta ändamål.

Därefter är konfigurationen klar. Obs! Kom ihåg att ställa in rätt rättigheter för resursen som används för säkerhetskopieringen (se steg 4).

Det går även att göra mer avancerade inställningar för att exempelvis undanta mappar från säkerhetskopieringen eller ställa in hur ofta Windows ska spara kopior på filer. Klicka på Avancerade inställningar för att göra det sistnämnda.

Välj sedan inställningarna som önskas.

I Windows 7 finns endast stöd för säkerhetskopiering till Nas i Windows 7 Professional, Enterprise och Ultimate (det saknas i Home Premium- och ­Starter-versionerna). Många Nas-tillverkare brukar därför skicka med en kompletterande mjukvara för att även ge stöd åt hemdatorerna.

Här visas hur konfigurationen görs med Windows inbyggda funktion. Gå in i Kontrollpanelen, välj System och säkerhet följt av Säkerhetskopiering och återställning.Den äldre säkerhetskopieringsfunktionen från Windows 7 även finns kvar i Windows 8 (för användare som bara vill ha traditionella säkerhetskopior). Se länken nere i det vänstra hörnet.

Vi rekommenderar att använda nyare versioner av Windows än Windows 7.

I macOS Leopard (10.5) och senare finns funktionen Time Machine som auto­matiskt tar säkerhetskopior (med versionshantering) åt användaren. För att låta dessa lagras på en Nas måste den ­aktuella Nas-modellen för det första ha stöd för Time Machine och för det andra måste funktionen eventuellt aktiveras.

Alla inställningar har hittills gjorts för att möjliggöra kommunikation med Nasen inom det lokala nätverket. Många vill även kunna nå sin Nas över internet och då måste ytter­ligare några inställningar göras. Först och främst bör det skapas ett domännamn som gör det lätt att komma ihåg vilken adress som ska skrivas i adressfältet för att komma till det lokala nätverket. För det andra måste rätt portar öppnas i routern så att trafiken kan fortsätta genom den och hela vägen in till Nasen.

Det andra som måste göras är att vidarebefordra rätt portar till Nasen. Utan detta går det endast att komma fram till routern, men inte vidare genom den in till ­Nasen. ­Problemet går att lösa genom att logga in i routerns webbgränssnitt och leta upp ­funktionen som heter Port Forwarding eller Virtual Servers. Om Nasen är inbyggd i routern går det att bortse från denna punkt.

När en webbplats på internet ska besökas skrivs rätt adress in i webbläsarens adressfält. Det kan exempelvis vara: http://www.kjell.com:80. Http:// berättar att det är det ­vanliga HTTP-protokollet som ska användas. Om den inledningen utelämnas gissar webb­läsaren att det är just HTTP som ska användas. Siffran 80 efter kolontecknet ­berättar att det är webbservern på domänen kjell.com som ska besökas. 80 är nämligen standard­porten för webbservrar. Om tecknen :80 utelämnas gissar webbläsaren att det är just port 80 den ska ansluta till. Detta gör att vi faktiskt kan nöja oss med att skriva in www.kjell.com istället för hela http://www.kjell.com:80.

Nasens webbgränssnitt ligger normalt på port 80. För att trafik på port 80 ska gå ­vidare genom routern in till Nasen (192.168.0.100) skapas en portregel för detta.