Videokablage

Analog antennsignal är det sämsta valet för att överföra bild och ljud. När ­antennkabel används för att transportera en digital signal från antennen till ­digital-TV-mottagaren är den ett bra val, men den används i andra sammanhang också. När vi tidigare bara hade analoga TV-sändningar kunde det kännas naturligt att koppla samman ­videobandspelaren och TV:n med denna typ av kabel. En videobandspelare har ­nämligen ofta en inbyggd så kallad RF-modulator som gör det möjligt att skicka annat än TV genom vanlig antennkabel. Då upplever TV-apparaten att videosignalen är ett eget ­program (kanal). Många minns säkert hur TV:n skulle ställas in på till exempel kanal 5 för att se på VHS-filmer. Idag finns det mycket bättre alternativ, vilket gör antennkabeln till inget annat än en nödlösning när alternativ saknas.

Kompositvideokabeln är ett steg bättre än den vanliga antennkabeln. Den har ­frigjort sig från ljudet vilket gör att hela kabelns kapacitet kan användas för att beskriva bilden. Den största fördelen med kompositvideo är att det fungerar till i princip all ­video­apparatur. Kontakten är oftast gul och kompletteras med två extra kablar med röd och vit (eller röd och svart) kontakt av samma typ, som används för höger respektive vänster ljudkanal.

CVBS är ett mer korrekt namn på det som i allmänhet kallas kompositvideo. Kontakten som används för anslutning benämns vanligtvis RCA.

Bild som överförs med S-video (även känt som supervideo och Y/C) blir betydligt bättre än bild som överförs med kompositvideo. S-videogränssnittet delar upp bildsignalen i krominans och luminans (färg och ljusintensitet), vilket innebär att signalen dels ­berättar vilken färg bilden har och dels hur pass intensivt den ska lysa med den aktuella färgen. Tyvärr kan detta ibland generera problem då inte alla TV-apparater förstår den uppdelade signalen. Mer om detta finns att läsa i Analog bildöverföring.

I en S-videokabel skickas inget ljud. För att ljudet ska följa med krävs en separat kabel (för ljudet används samma lösning som för kompositvideo). Om en dator ska kopplas till en bildrörs-TV (”tjock-TV”) är det vanligt att S-video används tillsammans med en ljudkabel som kopplas till datorns hörlursutgång. Dessa två kablar mynnar ut i en ­Scartkontakt, vilket gör att det upplevs som en enda kabel.

Det finns andra kontakter som är misstänkt lika S-Video men inte ­nödvändigtvis är det. Bland annat finns sjupoliga kontakter som ställer till förvirring då den ­vanliga S-videokontakten passar i några av dem men inte alla. Vissa grafikkort med ­komponentvideoutgång är på grund av begränsat platsutrymme utrustade med en sjupolig mini-DIN-kontakt. Grafikkorten använder sedan en adapter för att få ut ­videosignalerna. Om datorn har en sjupolig mini-DIN-kontakt är det dock ovisst ­huruvida den kan skicka ut vanlig S-video utan adapter. Det går att försiktigt testa att ansluta en S-videokontakt, men om den inte passar måste en adapter kopplas mellan. Försök aldrig att med våld ansluta en fyrpolig hane till en sjupolig hona.

Scartgränssnittet (Syndicat des Constructeurs d’Appareils Radiorécepteurs et Téléviseurs) sjunger idag på sin sista vers då det håller på att ersättas av HDMI som likt Scart en gång i tiden blev populärt för sin enkelhet (en enda kabel för både ljud och bild).

Scart är ingen egen signal utan ett gränssnitt som kan innehålla många olika signal­typer. Av den anledningen går det inte att placera in Scart på en specifik plats i signalkvalitetsordningen, utan platsen bestäms av vilken signal som går genom kabeln.

De tre videosignaltyperna som kan distribueras med Scart är:

• Kompositvideo (CVBS)
• S-video (Y/C)
• RGB

Bara för att det finns en Scartkontakt på en apparat betyder det inte att den kan ta emot eller skicka alla de nämnda signalerna. Scartkabeln består av 20 ledare (plus jord) men alla ledare behöver inte vara inkopplade. Många enklare DVD-spelare med Scart har bara kompositvideo inkopplat. TV-tillverkare brukar därför skriva ifall det rör sig om ”vanliga” Scart- eller RGB-Scartkontakter. Var noga vid köp av Scartkablage att endast välja fullkopplade varianter, annars begränsar kabeln signalmöjligheterna. Många ­Scartkablar som inkluderas vid köp av hembioapparatur klarar endast kompositvideo- och S-video­signalerna.

Observera att RGB-Scart inte ger lika bra bild som övriga RGB-överföringar. Detta beror på att Scartstandarden är lågupplöst och endast kan överföra radsprångssignaler, inte progressiva. Det finns visserligen tillverkare som har gjort sina egna Scart­konfigurationer som skiljer sig från standarden, men detta är väldigt ovanligt.

RGB-signalen (röd, grön, blå) kan skickas genom tre olika typer av kablar. Den vanliga VGA-monitorkabeln till en datorskärm skickar just denna typ av signal tillsammans med synksignaler. 

RGB kan också delas upp på tre 75 Ω-koaxialkablar: en för varje färg. Det är samma kabeltyp som används för komponentvideo (YPbPr). Ibland kompletteras RGB-signalen med två extra kablar för antingen stereoljud eller synksignal.

Se även Analog bildöverföring.

Komponentvideo skickas med tre 75 Ω-koaxialkablar som till konsumentens förvirring har färgkodats med röda, gröna och blå kontakter. Det viktiga är att inte förväxla vilken sorts signal som skickas. Om en apparat skickar ut RGB går det inte att koppla den signalen till en komponentvideoingång. På vissa apparater finns det en röd, grön och blå utgång samt en switch som bestämmer om det ska matas ut RGB- eller komponent­videosignal. Ibland kan inställningen även göras i apparatens inställningsmeny.

Tänk på att använda rätt sorts kabel, kompositvideokabel med ljud är förvillande lik men de två ljudkablarna har annan impedans (50 Ω). Kontakterna är färgkodade på två olika sätt (röd/grön/blå respektive gul/vit/röd) för att undvika förvirring.

HDMI (High Definition Multimedia Interface) är den digitala ersättaren till Scart. HDMI-kabeln är inte bara liten och smidig utan ger också mycket bra bild. ­Konsumenten ­slipper dessutom använda en separat ljudkabel. Filmbranschen föredrar också ­anslutningen då den möjliggör kopieringsskydd som förhindrar piratkopiering. En del tillverkare av ­Blu-ray-spelare har gått så långt att Full HD endast erbjuds med digital anslutning. Ansluts spelaren till TV:n med analoga kablar blir bilden bara HD-upplöst (inte Full HD).

HDMI har utvecklats under de senaste åren och flera nya versioner har släppts. Det finns även flera olika kontakter för att möta alla olika behov. Mer om detta finns ­beskrivet i avsnittet om HDMI.

Displayport används allt mer i datorsammanhang, men än så länge är anslutningen ovanlig på renodlad hembioapparatur. Apple var bland de första som gjorde den känd för allmänheten genom att välja en minivariant av kontakten till sina Macbook-datorer från 2008. Sedan dess har även andra datortillverkare, däribland HP och Lenovo, satt anslutningen på vissa av sina datorer. Det börjar också bli vanligare att anslutningen finns på datorskärmar som ett alternativ till HDMI- och DVI-ingången. Vi lär få se mer av Displayport i framtiden då den kan ersätta både VGA och DVI, samtidigt som den är liten. Dessutom är standarden utvecklad av Vesa och producenterna behöver inte betala några licensavgifter för att få använda den, något som tillverkare brukar uppskatta. Läs mer om Displayport i datorsektionen.